That’s alright.

Inatt när jag låg vaken till ett kom jag på det; det handlar inte om vad framtiden har att erbjuda utan det handlar idag om det jag var med om. Det absolut värsta efter att chocken lagt sig är att man börjar fundera igen. Det jag kände så genuint tidigare var egentligen någon typ av falsk sanning. Jag tolkade in allt möjligt som egentligen bara var sådant som alla fick höra. Det är det som känns värst; att inte få vara plockad ur mängden. Att ständigt vara en i kategorin Vanlig. Det är här allt flätas samman, det är här allt faller på plats i mig. Naturligtvis kan jag inte få något gensvar när vi inte ligger på samma nivå.

Det mest intressanta är att vi nu gör det. Tidigare kunde jag ligga sömnlös efter att verkligheten hunnit i kapp mig (det vore korkat av mig att inte förstå tystnaden mellan oss) men igårkväll tog jag upp telefonen och ringde ett samtal. Jag ringde till en person som fick mig att glömma allt för några timmar, vilket jag mådde gott av. Tidigare kunde jag inte glömma, jag ältade och vände på problemet i flera grader innan jag fick lugn och ro. Tidigare var det endast tiden som kunde läka mig, idag har tiden läkt mig och jag behöver bara någonting annat att fokusera på. Sen känns allt som tidigare.